Google har "digitaliserat" in 500 klassiska grekiska och latiska texter tillgängliga i hög upplösning.
Både antikens Grekland och Rom håller givetvis hög kvalitet är det kommer till litteratur. För Rom är politiken jämfört med nästan allt annat lika gammalt ytterst dokumenterad och det kan följas parallellt med övrig litteratur. Det gör det tillsammans med att Rom är både komplicerad men ändå "enklare" kultur (t.ex. via långsammare kommunikation, tunga makthavare tydligt associerade till staden Rom).
Romersk litteratur, böcker med goda råd m.m. är därför något vi har ett större praktiskt värde av att studera än den grekiska. Frågan är sedan om romersk litteratur håller högre eller lägre kvalitet än den grekiska mätt från enklare som nöje och det är en annan fråga.
Många talar gärna för att den grekiska var mer utvecklad men jag ser inte det. Tar vi Samtal i Tusculum av Cicero jag läser om är dess litterära kvalitet inte endast en fråga om dennes förmåga i skriftligt språk.
Min bok placerad i min örtträdgård på balkongen givande den harmoni och friska doft som jordnära visdom från Cicero kräver. Närmast har vi citronmeliss (den stora krukan) och skotten som kommer upp är senap.
Det är också en inblick i romersk kultur, råd en stor namn ansåg viktiga att bevara för världen som kom och en imponerande uppvisning i allmänbildning, kunskap och insikt där denne refererar både tidsaktuellt (troligen skriven under juni och juli 45 f.v.t.) och bakåt i tiden.
Marcus Tullius Cicero (106 f.v.t. – 43 f.v.t.)
Samtal i Tusculum bär här på tyngden från det samlade värdet av Rom som vad vi kan lära av.
Exemplet nedan är kanske en av de tydligaste exemplen på vad man kan argumenteras hålla låg litterär kvalitet när endast förnöjelse värderas men det är ändå en inblick i kultur:
"Andra inte minst här i landet, har för sig att själen bor i andedräkten - man ser den förmodade frändskapen på våra latinska ord animus (själ) och anima (ande) där det senare är härlett ur det förra, och likaså på uttryck som agera animam (ge upp anden), efflare (dra sin sista suck), animosus (modig), bene animatus (livfylld, "animerad") och ex animi sententia (på heder och samvete [Red. Min översättning snarare än aktuell boks som förstått ex animi sententia fel och översatt det ordagrant. /Hans])."
Cicero bär kunskap, erfarenhet och förmåga att ha respekt för. I någon mening kan man också se det som han själv besvarar den litterära kritiken när han citerar och kommenterar Illiaden liksom förklarar vad som gäller tjocka filosofiska verk samlat. Cicero ger oss också praktisk visdom ungdomar idag såväl som då bättre borde studera oftare och mer.
Ett strålande exempel på hans praktiska visdom har vi nedan:
"Så när Apollon säger: 'Känn dig själv!' så menar han: 'Känn din själv!' Kroppen är ju inte annat än själens vas eller förvaringsplats; det är du som gör det själen gör. Om det icke vore något gudomligt i att lära känna den senare, så skulle nämnda av en skarp ande formulerade maxim aldrig ha blivit tillskriven en gud."
Samtal i Tusculum är i mycket vad jag själv kan tänka mig att vid någon punkt skriva irriterat trött på att gång på gång behöva förklara vad som är rätt och riktigt för folk. För att enkelt och kortfattat förklara för folk hur man rätt tänker i alla frågor som jag upplever har betydelse eller jag kommer att tänka på medan jag skriver för att bespara världen alla felbeslut folk fattar.
Ciceros syn på tapperhet kan jag heller inte annat än att dela (han var vid denna tid sjuk och plågades konkret - boken bär därför en viss smärta och pessimism allmänt):
"Jag förnekar inte att ont är ont och plågor plågsamma - vad skulle vi annars med tapperhet till? - men jag att de kan undertryckas och uthärdas om kraft finns; och finns det ingen att tillgå, vad var det då för bevänt med vår filosofi, vad bröstar vi oss då för i dess namn? Smärtan stinger, eller må rent spränga oss: är du värnlös, så ge upp, men bär du det gudasmidda harnesk vars namn är tapperhet, så sätt emot! - ty gör du det inte så kommer fylgian, värdighets väktarrinna, att lämna dig i sticket och överge dig."
Där kan vi jämföra med det romerska begreppet dignitas - inte felaktigt men ofullständigt beskrivet i Wikipedia:
"With respect to ancient Rome, dignitas was regarded as the sum of the personal clout and influence that a male citizen acquired throughout his life. When weighing the dignitas of a particular individual, factors such as personal reputation, moral standing, and ethical worth had to be considered, along with the man's entitlement to respect and proper treatment."
Utanför det ligger också att försvara denna d.v.s. en general ger inte upp förrän i princip allt är förlorat därför att det skulle skada dennes dignitas. På samma sätt när Cicero menar att det ligger värde i att uthärda plågor handlar det också om dignitas kommande från stolthet över sig.
Begreppet har på många sätt stort värde men är också riskabelt och kanske en faktor som medverkade till den period av inbördeskrig som kulminerade med Sulla, Caesar och först avslutades efter att Octavius (Caesars adoptiv son) efter många år av ytterligare krig besegrat alla tänkbara från Brutus till Antonius (som tog sitt liv tillsammans med Kleopatra som ju var Caesars tidigare älskarinna och han ha burit hans enda kända biologiska barn).
Både för Sulla och Caesar var dignitas en faktor som medverkade i att de tågade mot Rom mest tydligt för Sulla som efter att ha förlorat befälet över ett kommande krigståg österut till sin "konkurrent" Gaius Marius rider ut till "sin" här och övertalar soldaterna att marschera mot Rom. Personlig prestige som inleder en period som kommer kosta otaliga människor livet liksom den demokrati Rom hade.
Cicero kan dock senare i boken upplevas se det i några ord som också är typiska för dignitas där det håller värde:
"Allt gott och stort som sker utan publik och beräkning på publik, syns mig därigenom mera ädelt och berömvärt; inte för att beröm bör flys - allt som är bra gjort vill i ljuset - men därför att för dygden och manligheten ingen skådebana är förnämligare än det egna samvetet".
Jag kan heller inte annat än att dela Ciceros åsikt att tapperhet är den dygd som står före övriga oavsett om det är klokhet, måttfullhet, rättskaffenshet eller något annat. Så mycket i de ögonblick mest avgörs kommer ner till tapperhet men då förutsätter det givetvis att det riktiga beslutet bärande korrekthet fattas.
I vår nutid när vi står inför stora utmaningar inom miljöfrågorna och liksom då svält och krig vinner vi alltid på att minnas nära nog det sista han skriver (början av 267):
"Livet är som att segla på ett fartyg, som gång på gång ansätts av sjörövare. Några kan man segla från, andra nödgas man kämpa med och striden kan bli lätt eller hårdare. Men vi har goda vapen och skulle de inte förslå, så får vi lyssna inåt, om vi där hör en gudaröst: Kasta dig från skeppet: där finns räddning! Tar inte en delfin mot dig, som Arion från Methyma, så alltid Pelops havshästar [...]."
Cicero är den enda filosof och visdomslärare jag behöver. Han håller ensam värden grekisk litteratur samlat aldrig nådde upp till. Denne hörande till och argumenterande för det stoiska skolan är det korrekt att kommentera hur begreppet stoisk uppfattas. Wiktionary ger en inte dålig om än ofullständig definition:
"stoisk
lugn och behärskad under påfrestning; självbehärskad, ståndaktig, karaktärsstark Han lyssnade på kritiken med stoiskt lugn."
Idéen att det stoiska undertrycker smärta eller plåga finns dock inte i den filosofiska skolan vilket Samtal i Tusculum är ett utmärkt exempel på. Snarast handlar det - min tolkning jag ser att folk bäst och enklast anammar som ett gott råd - om att vi inte ska förfalla till vad som gör oss till mindre människor. Denna definition ger oss också en frihet i tolkning vilket inte är en nackdel. Vi kan se tolkningen Cicero gjorde redan i hur de fem böckerna namngas (engelska översättningen):
"On the contempt of death"
"On bearing pain"
"On grief of mind"
"On other perturbations of the mind"
"Whether virtue alone be sufficient for a happy life"
